Kan vi prata om jeans?

När Levi Strauss och Jacob Davis skapade de första jeansen på 1800-talet var det för gruvarbetare och cowboys i vilda västern – rediga karlar som visste hur man slet ut byxor. Det kraftiga denimtyget gjorde sitt jobb, och byxorna blev bara snyggare ju mer de slets. Sen kom The Marlboro Man och förankrade jeansens plats som en tidlös ikon.

Nu för tiden sitter vi mest och sitter. Något större slitage är det inte tal om. Men vi vill ju ändå se ut som om vi lever ett liv fullt av äventyr och hårt arbete, så istället för att få den där naturligt slitna looken från hästryggar och gruvgångar, köper vi helt enkelt jeans som ser slitna ut redan i butiken. Varför anstränga sig i onödan?

Kostsamt slitage

Vi satt nyligen och pratade hållbarhet med en klädestillverkare som har sin verksamhet i Istanbul. Han berättade stolt om företagets arbete med att minska vattenåtgång och kemikalieanvändning. Men, han berättade också om det där med trender och jeans. och vilka konsekvenser det får när kunderna vill ha jeans som ser ut som om de redan äventyrat i vilda västern.

Suck. Världsnaturfonden berättar att det går åt i snitt 10 000 liter vatten för att tillverka ett par jeans, från bomullsodling till färdigtillverkade jeans. Tio tusen liter. Och varje blekt område och varje slitning, som ju bara gör plagget mindre hållbart, kräver flera extra tvättar och mängder av riktigt spännande kemikalier.

Och som det inte räckte. Häromdagen skrev den som vanligt briljante Peter Alestig en artikel i DN om människorna bakom de allra billigaste plaggen – de från Shein och Temu bland annat. Konsumenterna i väst prioriterar låga priser så högt att vi gladeligen accepterar att de som tillverkar våra kläder lever i misär. 

Vi vill inte betala vad det faktiskt kostar att tillverka ett plagg hållbart, varken för miljön eller för människorna.

”Varje dag skickar Temu och Shein runt 9 000 ton gods med flygfrakt, motsvarande 88 fullastade Boeing 777, från Kina till köpglada kunder i väst,” skriver Alestig.

Hans huvudpoäng är att vi i väst dessutom kan känna oss som klimathjältar i våra billiga kläder, eftersom Kina (i fallet Temu och Shein) står för produktionsutsläppen, medan utsläppen från transporterna inte räknas någonstans.

Så här kan vi faktiskt inte bete oss.

Kan vi inte bara komma överens om några principer:

• Bara köpa kläder som vi behöver
• Skänka en tanke till människor och miljö i leverantörsled – betala ett rimligt pris
• Låna, hyr eller handla second hand i första hand (oavsiktlig ordvits)

OK?