Våtmarker är kanske inte det första man förknippar Gustav Vasa med, men han har en del med saken att göra. Det var nämligen så att när han, efter många om och men, kom till makten 1523 var Sverige i praktiken bankrutt. Årtionden av stök med Kalmarunionen och allehanda bråk hade nämligen tömt hela kassakistan. Raskt tog han över kyrkans egendomar och började pressa bönderna på alla sätt han kom på, till exempel genom att kräva att de dikade ur våtmarkerna. Det var ju oanvänd mark, vilket var slöseri med utrymme. Han såg nog inte framför sig att folk skulle storma hans eget Vasalopp 500 år senare för att kräva att de återställs.
Hunger och elände
Till Gustavs försvar ska sägas att det inte var han som stod för den storskaliga utdikningen. Den tog fart först under 1700- och 1800-talen, när landet stod inför hungersnöd och utbredd fattigdom. För att mildra lidandet genomfördes ett enormt projekt, där tusentals människor grävde diken för hand i syfte att skapa mer jordbruksmark. Men han lanserade idén – det får vi inte ta ifrån honom.
Med tiden kom fler motiv till. I slutet av 1800-talet ökade efterfrågan på trävaror, och dikningen riktades även mot skogsmark. På 1900-talet blev utdikningen storskalig på riktigt eftersom det fanns maskiner som gjorde jobbet. Sverige började rensa diken, sänka sjöar och torrlägga våtmarker i aldrig skådad takt.
Vi tror att det där med Gustav Vasa måhända kan vara en kunskapslucka – att det var han som började – men vi tror också att det finns en kunskapslucka i varför våtmarkerna är så värdefulla.
Vad ska vi ha våtmarkerna till?
Naturvårdsverket radar upp massor av fördelar:
-
- De behåller vatten i landskapet och balanserar vattenflöden
-
- De fungerar som naturliga brandgator
-
- Nästan 600 rödlistade djur- och växtarter (10% av alla rödlistade arter i Sverige) är beroende av dem som livsmiljö.
-
- De bilder kol. Dränerade våtmarker i Sverige släpper ut nästan 12 miljoner ton växthusgaser varje år, vilket är mer än vad personbilstrafiken släpper ut.
-
- De fångar upp kväve och fosfor från jordbruket, vilket annars hade läckt ut i vattendragen och bidragit till övergödning i sjöar och hav
-
- De producerar foder till djur
-
- … och de är fantastiska områden att vara i för oss människor.
När vi dikar ut dem försvinner allt detta.
Regeringen höjde anslagen för återvätning till 200 miljoner kronor årligen från och med 2023. Sedan 1990-talet har Sverige återställt över 2 000 våtmarker, men det är långt ifrån tillräckligt. Enligt Naturvårdsverket behöver vi återväta tusentals fler om vi ska nå klimatmålen, klara dricksvattenförsörjningen och bevara vår biologiska mångfald.
Det finns också ekonomiska incitament. En FN-stödd rapport från TEEB (The Economics of Ecosystems and Biodiversity) från 2010 visar att restaurering av våtmarker inte bara gynnar klimat och biologisk mångfald utan också är samhällsekonomiskt lönsam. Minskade översvämningsskador, renare vatten och lagrad kol utgör konkreta värden som i många fall överstiger själva kostnaden för återställningen.
Så varför återskapar vi dem inte?
Spontant känns det osannolikt rimligt att återskapa alla våtmarker som går att återskapa, fort som tusan, men flera forskare varnar för att gå fram för snabbt. När vattennivån stiger i en återställd våtmark sjunker nämligen syrehalten i marken. Det skapar syrefria miljöer där mikroorganismer trivs, och de producerar metan, en kraftfull växthusgas.
För att återvätningen ska vara en klimatvinst måste våtmarken därför börja binda mer koldioxid än den släpper ut metan. I vissa fall kan det ta årtionden innan den återställda våtmarken ger nettoeffekt för klimatet, så det är ingen quick-fix.
Alla våtmarker passar inte heller för återställning. Fler fältstudier behövs för att förstå var vinsten blir störst och var risken för bakslag är för hög.
Men, de är värda att ställa sig på barrikaderna för, våtmarkerna. Det har även vår klimatminister kommit fram till, men eftersom hon är livrädd för att associeras med stormning av Let’s Dance så har hon istället lagt pannan i djupa veck.
