”Tacka vet jag sjukvården i andra länder! På min resa till Kroatien fick jag hela två olika sorter antibiotika utskrivet i förebyggande syfte för att det skrubbsår jag sökte vård för inte skulle bli infekterat. Något sådant proaktivt bemötande har jag då aldrig fått av svensk sjukvård!”
Är denna typ av uttalande något du hört kanske en eller två gånger? Det har i alla fall vi. Just därför vill vi täppa till en kunskapslucka om läkemedelsproduktion.
A hard pill to swallow
Under 2019 lanserade Apotek Hjärtat kampanjen A hard pill to swallow där de belyste problematiken i att läkemedel produceras utan tillräckliga miljökrav. Kampanjen bestod bland annat av att en ”medicin” producerades, bestående av de aktiva substanserna som kunnat utvinnas ur vatten insamlat från ett vattendrag i nära anslutning till läkemedelsfabriker i Hyderabad, Indien.
Här nedanför kan du se filmen om detta.
Negativa konsekvenser
De förorenande utsläppen medför, föga förvånande, allvarliga konsekvenser för både människorna som bor i området och intilliggande ekosystem. I vattnet hittade man spår av bland annat opioider, läkemedel mot svampinfektion, läkemedel mot epilepsi, läkemedel mot HIV, läkemedel mot högt blodtryck och läkemedel för behandling av bröstcancer. Även om man inte med säkerhet vet hur just denna cocktail påverkar människokroppen vet man att denna typ av utsläpp kan orsaka bland annat antibiotikaresistens, något som WHO beskriver som ett av de största hoten mot människors hälsa.
Etiska frågor
Det här väcker en mängd etiska frågor.
Är rätten till läkemedel större än rätten till rent vatten? Alltså, är det etiskt försvarbart att höja priset på läkemedel för att säkerställa ansvarsfull produktion som inte skadar lokalbefolkningen där läkemedlen produceras? Men tänk om de höjda priserna gör att alla inte har råd att ta sina mediciner? Vem ska då betala priset?
Vad kan man göra?
Vi fattar. Det kan kännas lite mycket att man numera inte ens ska få välja värktabletter i fred. Du står där på apoteket med dunkande huvud och försöker minnas om det var den röda eller den blå som brukade funka bäst och så blir det den vanliga, för att orka ta sig hem. Helt rimligt.
Men vi tror också att det går att vänja om. Att börja välja ett läkemedel som både gör jobbet och gör lite mindre skada någon annanstans. Och kanske låta bli att plocka med en extra ask “bra att ha i väskan”‑tabletter, bara för att.
Om vi alla hjälps åt att köpa lite mer medvetet och lite mer sällan, kanske inte fler barn i Hyderabad (eller andra delar av världen för den delen heller) behöver växa upp med rester av opioider och epilepsimedicin i kroppen. Det är en ganska liten grej för oss, men en ganska stor grej där.