Mira och trollet Fossa
En bok om barn som säger ifrån när vuxna blundar
Välkommen till Miras värld
Det här är Mira. Hon bor i den lilla staden Solby, där solen alltid brukade skina. Det gör den inte längre. Röken ligger tung och alla säger att det är trollet Fossas fel. Mira undrar om det verkligen stämmer. En dag packar hon sin ryggsäck och ger sig av för att ta reda på sanningen. Det hon upptäcker förändrar allt.
När Mira har avslöjat att Fossa inte är ett troll inser hon något otroligt, nämligen att alla vuxna redan visste det. De vet, men de gör inget åt det.
Precis så är det i vår värld också. Visste du att vi använder mer än 16,5 miljarder liter olja varje dag, trots att vi vet att det skadar både klimatet och oss människor? När vi förbränner olja, gas och kol ökar mängden koldioxid i atmosfären, vilket leder till klimatförändringar.
Vad är Fossa egentligen?
I boken är Fossa ett troll som visar sig vara en maskin. Men i verkligheten är Fossa så mycket mer än så. Hon är den världsbild vi har byggt upp sedan industrialismens början i mitten av 1800-talet och det system vi har skapat hela vår ekonomi och hela vårt välstånd kring sedan dess.
Fossa är fabrikerna, flygplatserna, motorvägarna och den bekvämlighet vi har vant oss vid. Hon är tankesättet vi har slutat ifrågasätta, det enda sätt vi har lärt oss att leva på.
Så vi håller fast vid henne, eftersom vi har svårt att föreställa oss något annat. Att sluta mata Fossa handlar om modet att tänka nytt och om att våga tro på en helt annan framtid.
Det är precis vad Mira gör.
Holocen
Visste du att innan vi började använda olja, kol och gas i stor skala, för bara drygt 150 år sedan, hade jordens medeltemperatur inte varierat mer än en enda grad på 12 000 år? Det var det stabila klimatet under Holocen som gjorde det möjligt för människan att utveckla jordbruk, bygga samhällen och stanna på en plats istället för att flytta runt. Nu har vi lyckats rucka på det och lämnat den stabila zonen.
Vi vet att det är riskfyllt, men vi är räddare för att sluta med fossila bränslen än för att förstöra förutsättningarna för liv som vi känner det.
Vi eldar på problemet
I boken visar en av stadens ledare upp ytterligare en maskin som kan rena luften. Hela Solby är omringat av kuddar för att det inte ska skaka så mycket. Allt det här gör ledarna för att kunna fortsätta mata Fossa.
Vi gör samma sak i vår värld: vi investerar enorma summor i att mildra symptomen på klimatförändringarna, samtidigt som vi fortsätter att stödja de system som orsakar dem.
År 2022 la världen fem gånger mer pengar på att subventionera fossila bränslen än på att minska utsläppen och skydda oss mot klimatförändringarnas effekter – tillsammans.
Det betyder att vi globalt investerar över 250 gånger mer i stöd för fossila bränslen än i att minska användandet, eller mildra effekterna av dem.
Det är helt galet.
Vad är vi rädda för?
I Solby håller ledarna fast vid sina middagar och sina kristallkronor i skuggan av Fossa, fast de vet att det kostar barnens framtid. Det är lätt att tänka att det bara är sånt som händer i riktigt jobbiga sagor, men tyvärr är det precis vad vi ägnar oss åt i den här världen också. Vi vet vad vi måste sluta göra (mata Fossa), men vi gör det inte eftersom vi är rädda för vad förändring skulle innebära. Att förändra ett system innebär också att förändra vår egen roll i det. Våra vanor. Våra jobb. Våra maktpositioner. Allt det vi har byggt upp.
Forskning visar att människor ofta försvarar det som är, även om det är ohållbart eller orättvist. Vi håller fast vid det vi känner till eftersom det känns säkrare än det okända. Det kallas system justification. Andra studier visar att vi tenderar att överdriva vad vi tror att vi kommer att förlora, och underskatta vad vi kan vinna. Det är helt enkelt mänskligt att mata Fossa så länge som vi inte kan se oss själva i någon annan värld.
Mer om...
Vad kan du göra som förälder och barn?
Lorem ipsum dolor sit amet, consectetur adipiscing elit. Ut elit tellus, luctus nec ullamcorper mattis, pulvinar dapibus leo.
Åsa Backman, ordtrollaren
– Jag läste nyligen en artikel som nämnde att världen lägger 250 gånger mer pengar på att subventionera fossila bränslen än på att hitta alternativ till dem. Jag visste att det var illa, men artikeln blev ett uppvaknande, inte bara för att siffran i sig är fruktansvärd, utan för att vi vet vad det leder till och fortsätter ändå.
Mira blev min ventil, för jag tror att barnen är klokare än vad vi vuxna är, och att deras frågor kan vara en katalysator till förändring. Det är ju ändå deras framtid som står på spel. Samtidigt är det banne mig vi vuxna som behöver reda ut den här soppan.
Elon Larsson, illustratören
– Det har länge varit svårt att se hur jag i min roll som illustratör kan bidra positivt i hållbarhetsfrågor och till en bättre värld, men jag tror att Mira är en del av svaret. Genom att använda mig av mina styrkor, illustration och visuell kommunikation, för att förmedla och väcka intresse för ett ämne bidrar jag på det bästa sätt jag kan.
Vi alla behöver inte vara klimatforskare och uppfinnare, vi behöver bara lära oss lyssna på de som vet och använda våra egna styrkor för att påverka världen på vårt sätt, göra bättre val och leda våra medmänniskor i rätt riktning. Jag vet att alla kan bidra till en ljusare framtid, på sitt sätt
IdaMaria Rosenqvist, pedagogen
– Jag har alltid burit på en stark vilja att bidra till en grönare och snällare värld, och länge kände jag att jag stod inför valet att arbeta med hållbarhetsfrågor eller att bli lärare. Till slut insåg jag att jag inte behövde välja. Genom att sprida kunskap om hållbarhet till både de allra yngsta och deras föräldrar, kan jag så frön till förändring där det verkligen gör skillnad. Det är ju barnen som är framtiden och de har både viljan och kraften att tänka nytt. Min drivkraft är att stärka deras hopp och handlingskraft, så att de kan växa upp i förändringen som deras föräldrar driver och känna att de har kraften och kunskap att själva påverka när det är dags.
